Samtalet med stort S
Min hjärna lurade mig till slut! Intalade mig själv att det var smart att ringa under lunchen eftersom han säkert skulle vara upptagen med barnen sen och jag skulle ju på middag och då blir det ju dåligt osv, osv...
Han svarade. Lät inte sur men heller inte överdrivet glad. Vi pratade lite, jag sa allt det jag ville säga på ett sansat sätt tror jag. Sedan är det inte upp till mig. Men Han tyckte det jag sa lät bra (och det är inte fråga om att jag ska ändra min personligthet, anpassa mig till honom etc- tar ett inlägg och skriver om det separat).
Jag känner själv att det här har varit nyttigt för mig. Inget jag vill göra, men jag reparerar mig. Tar tag i problem och rannsakar mig själv. Bygger upp mig själv igen. Han tyckte det lät bra och ville fortsätta höras så smått. O det vill ju jag med. Glad för det. Men jag vill ju heller inte vara någon han ska vänja sig av med.
Tänk om inte glädjen till mig finns där längre? Han frågade hur det var på jobbet, om jag hade mycket att göra. Vi pratade lite allmänt. Jag vill ju veta hur det blir med oss. Frågade lite. Han ville avvakta och se. En del av mig blir sårad att han inte vet att han vill vara med mig. Att veckan utan mig har varit förskräcklig och hemsk på alla sätt och vis...Haha, är det för mkt begärt kanske? Skämt åt sido, jag inser också mer och mer att även fast jag vill att han ska slänga sig på luren och säga att han saknar och älskar mig så måste det för min skull komma från honom.
Det här samtalet var inte dåligt, men en liten bitter eftersmak att jag ringde. Jag hade ju kunnat vänta tills Han ringde. Förr har jag tagit ut det på honom. Blivit sur på att han inte har ringt. Det är ju fruktansvärt orättvist. Inser att jag inte 100% är där än. Men jag är glad för att lite kärlek till mig själv har börjat växa fram. Vad som helst går jag inte med på. Känner efter vilka som är mina riktiga behov.
/L som ändå är lite glad!
