Konsten att ta tag i i sitt liv- hur gör man det?
Jag önskar verkligen jag slapp tänka på alla minnen som fladdrar förbi. Alla roliga saker vi har gjort och positiva minnen som dyker upp.
Känslan i magen när vi satt på en mysig bar och Han tittade på mig och sa att han tyckte så mycket om att det "såg ut som att jag hade bus i blicken".
När vi var på en sommarmarknad och gick runt i butiker och stånd och Han ville köpa ett par jättefina örhängen till mig som jag tyckte var alldeles för dyra. Bara för att göra mig glad.
Pirret i magen av att få ett sms från honom eller höra hans skratt i telefonen.
Nej, det där får jag sluta med, leder inte till något konstruktivt.
Det jag måste göra är att "ta tag i mig själv". Han säger att jag är vilsen, inte vet vad jag vill och tar ut all min frustration på honom. Jag är inte längre den roliga och självständiga människa han blev kär i. Nu är jag en rädd, neurotisk figur som är i behov av ständig bekräftelse.
Hur tar jag mig ur detta? Jag måste stå upp för mig själv. Ta för mig mer, vara stolt för dem jag tycker om och inte springa runt i någon gardebro och skämmas. Den insikten har jag kommit till. Vill visa Honom att jag ser det nu. Men han vill inte höra. Han vill få vara själv och se om han kommer sakna mig.
Osäkerheten och ångesten river i mig, tänk om han inte gör det då? Tänk om han kommer på att hans liv är så mycket bättre utan mig? Jag vill tvinga fram svar, få honom att inse att han älskar mig. Igår ringde jag honom tre gånger på kvällen (och skickade tre sms). Jag rodnar när jag skriver det här. I mitt huvud är det romantiskt, jag visar honom att han är viktig och betyder något för mig. Men som mina vänner riktigt påpekar, han har sagt att han vill vara ifred, fundera och få tänka. Men är det verkligen det bästa sättet att visa honom att jag älskar honom? Tystnad?
Mobilen har 96% batteri kvar. Jag brukar sucka och tycka att den tar slut så snabbt. Idag, orörd. Jag orkar inte ha den framme utan har packat ner den i väskan för att slippa se att ingen har ringt. Längtar så efter ett samtal från honom. Samtidigt som jag också är rädd. Tänk om han säger att han vill ha sin nyckel tillbaka?
/Ledsen
