En helt okej kväll
Några positiva rader måste jag ju slänga ur mig också...
Hade en bra kväll igår. Var hemma hos mamma och pappa. Åt middag med dem. Jag har inte känt något stöd från dem. Upplevt att allt jag gör är fel, att de jämt är besvikna på mig. Att det inte gillar Honom och önskar att jag hade blivit tillsammans med en bankkille istället för en arbetargrabb (ryser lite av ordet grabb, men ibland måste man).
Nu förstod vi varandra, de förstod mig. De sa att de förstod hur jobbigt det måste varit för mig. Att de inte menat att vara som de varit. Om Han och jag skulle bli tillsammans igen (hoppas) så kommer jag ha deras stöd. Vill jag låna en bil för att åka upp till dem var det inget problem, såklart jag skulle göra det. Ville jag flytta dit så stöttar dem mig i det också, även om de blir ledsna att jag är långt borta. Känns som att en sten lossnat från mitt bröst. Känner mig så glad för det. Men också att det numera inte spelar någon roll att vi tycker olika. Att jag vill andra saker än dem. Vi förstår båda att vi måste respektera varandras önskan om lycka och att man måste göra vad man själv finner bäst. Men ändå så skönt med deras stöd!
Klarade mig från att höra av mig på hela dagen sen (minus mailet jag inte fick svar på. Men det trodde jag inte heller att jag skulle få). Hade inte samma känsla av ångest och förtvivlan. Vägde mig och såg att jag gått ned ett kilo (man får vara glad för det ytliga ibland). Pratade med min bästa vän i telefon och kunde fokusera på samtalet. Hans syster ringde mig. Det var jobbigt. Hon pratade på som ingenting. O jag tänkte, om du får veta att vi har en paus så kanske inte du vill ringa mig mer- en till jag förlorar. Hoppas inte!
/L
