Del två
Det här är inte första gången vi har en paus (tyvärr).
Första pausen skulle vi ha haft i januari, men då blev jag som sagt övertalad om att vi inte skulle ha en. Och jag var inte svårövertalad. Jag älskar honom ju.
Paus nummer två kom som jag beskrev i inlägget innan i maj, när vi hade slitit på varandra för länge. Det var inte på mitt initiativ och jag var så förtvivlad, trodde jag skulle dö och hade ångestattacker. Usch, så hemskt det var! Men så sågs vi några veckor senare på ett hotellrum. Vi satt och pratade och jag kände att det var så jobbigt att vara så nära och ändå inte veta om det var min pojkvän eller inte. Om han ville vara med mig eller inte. Så sa han att han hade tänkt, och jo, han ville försöka igen. Men någonstans inom mig gnagde det ändå. Om inte jag hade fortsatt att höra av mig, visa att han var viktig, säga att jag älskade honom, mött honom på hans konferens, då hade vi kanske inte blivit tillsammans igen? Jag visste inte om han hade kämpat för mig såsom jag hade kämpat för honom.
Det tärde på mig, låg och grodde. Jag hade blivit osäker och sökte hela tiden bekräftelse. Han drog sig undan. Jag anpassade mig allt mer för att få vara nära honom, för att vi skulle kunna umgås. Vilket recept på misslyckande kan man tycka såhär i efterhand!
Vi hade en bra sommar, fick flera härliga semesterveckor tillsammans. Det var fortfarande mycket som låg och hängde i luften som var jobbigt för mig. Jag försökte bearbeta att om vi skulle kunna leva tillsammans så skulle jag behöva flytta, jag var förvirrad och osäker och kände mig inte säker på hans kärlek.
