Del ett....
Jaha.
Då satt man här då. Framför en tom dataskärm som förhoppningsvis ska bli ett inlägg.
Jag har tänkt att jag ska dokumentära den här hemska resan jag befinner mig på just nu. För att kunna hitta styrka, men också för att någon annan kanske kan göra det. En blogg som hjälpt mig mkt är 365 dagar (fattar inte riktigt hur man länkar än) så kanske kan det hjälpa någon annan. Och förhoppningsvis kan ni hjälpa mig - kommentarer och pepp och så stöttar vi varandra!
Vilket fall, back on track.
I somras träffade jag en underbar kille jag. Jag hade varit singel i nästan tre år, första året som olycklig singel och de senare två njöt jag av singellivet, hade en massa flings etc. Och precis när jag tröttnade på det dök Han upp. Han verkligen kärleksbombade mig och jag minns kvällen det blev klart att det blev vi. Hur jag hade fjärilar i magen och det bara pirrade. Jag var på ett bröllop men allt jag kunde tänka på var honom. När det vibrerade av ett sms från honom i telefonen. Den sommarkvällen, den känslan. Magisk!
Sedan hade vi en supermysig höst och jag minns att jag tänkte att det är såhär det ska vara. Det är såhär det känns att vara älskad. Det var fantastiskt. Vi smsade och ringde varandra non-stop (bor i olika städer). Och Han insisterade på att vi skulle ses varje helg. Och när det av nån anledning blev så att jag inte kunde saknade jag ihjäl mig efter honom.
Jag hade ett ganska uppbokat liv och Han sa att det var synd att man aldrig fick träffa mig och jag ville ju bara vara med honom så sakta men säkert började han få mer plats i mitt liv och jag var så lycklig.
Sen, ganska precis efter jul (efter att han hade träffat hela släkten osv) kom smällen. Jag upptäckte att han hade stora skulder hos banker, inkassobolag och Kronofogden. Samma dag upptäckte jag också att han hade hängt på en del otrohetssidor på nätet. Vilken kalldusch!
Han blev förtvivlade, skrev en massa gulliga lappar, ville laga min favoritmat (som han avskyr) och gjorde allt för att jag skulle förstå att han hade gjort ett misstag, inte menade det osv.
Jag ville inte lämna honom för jag älskade honom. Men jag minns tanken av att jag tittade på honom och bara kände äckel och värmjelse. Ville spy bara jag såg honom. Hur kunde han göra så mot mig?
Jag kämpade med mina känslor av att känna mig sviken, inte kunna lita på honom, för jag ville så gärna. Det kändes som att svika sin älskade om jag lämnade honom med alla sina skulder. Så jag hjälpte honom. Ringde runt, gjorde avbetalningsplaner, betalde en del (bara småpengar, för att han skulle hålla sig flytande).
Jan-mars blev en kamp. Och det blev värre och värre mellan oss. Istället för att vara en gullig flickvän fick jag bli hans mamma, se till att han tog tag i sin ekonomi. För att toppa på det hela råkade jag ut för en olycka och hade extrema smärtor under den här perioden. Han bytte jobb och fick helt plötsligt mkt mer ansvar, uppskattning på jobbet så det började ta mer tid. Nu var jag inte lika viktig längre (och jag tror, ganska tråkig, eftersom jag tvingade honom att ta tag i verkligheten).
Vår plan (trodde jag) om att Han skulle flytta till mig under nästa år var helt plötsligt borta. Han hade hamnat i en infekterad tvist om hans barn med sitt ex och kunde inte flytta nånstans.
Men hela tiden kämpade jag, för jag mindes vår fantastiska sommar och underbara höst. Den vill jag hitta tillbaka till.
Så när jag sa att okej, då får väl jag flytta då. Men helt plötsligt var han inte säker på mig. Han visste inte vad det var, men så var det. Han tyckte vi hade bråkat så mycket. Det känns så surt för när allt hände föreslog jag en paus. Så att vi inte skulle slita ut varandra. Han skulle få lösa sin ekonomi och jag skulle få bearbeta det som hänt. Men han ville inte och övertalade mig att det inte var en bra lösning.
Det patetiska är att jag älskar honom. Jag saknar honom (som han var förut). Var är den personen? Kan jag få tillbaka honom? Jag hoppas.
